HBL, debattartikel, 30.1. 2019

 Hur ska vi bevara vårt välfärdssamhälle?

 Finland har enligt flera internationella barometrar och i många kategorier visat sig vara det bästa landet i världen. Här är tryggt, befolkningen är lycklig och naturen är ren. Förra veckan premierades vi också för att göra mest nytta i världen. Utgångsläget är alltså bra, men det finns ändå orsak att vara orolig för framtiden.

 Basen för finländarnas välmående ligger i vårt social- och hälsovårdssystem, som ger alla medborgare en grundtrygghet och en jämlik möjlighet att få vård och hjälp när det behövs. Den offentliga vården, som bygger på kommunal närservice, satsningar på förebyggande åtgärder, trygga rådgivningstjänster och en högklassig specialsjukvård, måste försvaras. Trots att det finns brister i det nuvarande systemet med långa köer och svårigheter att integrera olika vårdprocesser, är regeringens förslag till landskaps- och vårdreform inte en lösning på problemet. Tvärtom. Målsättningen för reformen var att göra vården jämlik i hela landet, att bättre integrera social- och hälsovården och att minska på kostnadsökningen inom vården. Mål, som inte förverkligas med att flytta beslutsfattandet till en ny förvaltningsnivå och till organ, där det mesta baserar sig på tillstånd och övervakning, då ansvaret för bashälsovården också ges till privata vårdbolag. Mycket komplicerat och dyrt. Integrationen har tappats bort på vägen och tyngdpunkten har lagts vid sjukvård, inte på förebyggande hälsovård. De flesta sakkunniga ställer sig dessutom tveksamt till att reformen sparar de pengar man tänkt sig.

 Vi ska koncentrera oss på att förbättra det som inte fungerar idag. Vi behöver flera läkare och vårdare vid hälsocentralerna, vi måste förnya och integrera vårdprocesserna till smidiga helheter och vi ska förstärka samarbetet och expertisen mellan bashälsovården och specialsjukvården. Den privata vården är ett ypperligt komplement till den offentliga och genom att erbjuda klienten servicesedlar eller en personlig budget i större utsträckning än nu, kunde den privata sektorns tjänster och valfriheten bättre utnyttjas. För det behöver vi ingen ny valfrihetslagstiftning.
Jag tror starkt på vår offentliga social- och hälsovård, men är rädd för att om regeringens prestigefyllda kompromissprojekt går igenom, drar det mattan undan en av grundpelarna i vårt välfärdssamhälle.
De senaste årens nedåtgående nativitetskurva är oroväckande på många sätt. Vilka orsakerna än är, får de inte bero på att samhället inte tillräckligt stöder barnfamiljerna. Att få barn får inte vara ett hinder för kvinnornas studier eller arbetskarriär och därför måste familjeledighetssystemet i snabb takt förnyas. Föräldrarna ska ha möjlighet att jämlikt ta hand om och ansvara för barnen, våra offentliga mödra- och rådgivningstjänster ska ge det stöd och den trygghet en nybliven förälder behöver och alla barn ska ha subjektiv rätt till dagvård. Samhällets inställning till småbarnsföräldrar i arbetslivet behöver en totalomvändning. Kvinnornas diskriminering på grund av graviditet är oacceptabel och det ska vara naturligare att fråga en pappa varför han inte tar föräldraledigt, än att han gör det.

  Finland behöver mera arbetskraft och flera skattebetalare för att kunna svara på de utmaningar framtiden för med sig. Under den nuvarande regeringsperioden har sysselsättningsgraden stigit och ekonomin gått uppåt. Men det går inte bra för alla och inom alla områden. Aktiveringsmodellen, som varit ikraft ett år, har på många sätt visat sig vara ogenomtänkt, en piska och inte en morot för den arbetslösa. Vi behöver lösningar, både skattepolitiska och sociala, som sporrar till arbete och motiverar medborgarna att delta i det gemensamma samhällsbygget. Vi är också i behov av en större arbetsrelaterad invandring och därför måste behovsprövningen av utländsk arbetskraft slopas. Integrationen av nyanlända måste börja från dag ett. En totalreform av arbetslivs- och socialskyddsfrågor blir ett ärende för nästa regering. Det kommer att vara en arbetsdryg och svår uppgift. Men nödvändig.