HBL, debattartikel, 12.1. 2018HBL, debattartikel, 12.1. 2018

Morot bättre än piska

 Jag hade just fattat pennan och börjat skriva på min text, då jag läste Kerstin Tarnas insändare om hurdan hjälp de arbetslösa borde få (Hbl 9.1). Jag håller helt med henne, och kunde inte ha sagt det bättre själv. Målet att hitta lösningar för att minska på långtidsarbetslösheten är förstås av högsta prioritet, men regeringens aktiveringsmodell behandlar inte de arbetslösa rättvist och den är allt annat än motiverande. Det här kom också klart fram under höstens sakkunnighöranden i riksdan. “Skyll dej själv”- och svångremspolitiken bär inte långt och ökar inte nämnvärt på sysselsättningsgraden eller minskar på fattigdomen i vårt land. Tvärtom. Genom bestraffning av dem, som redan tidigare har det svårt och trots aktiva försök inte fått ett jobb, eller genom indragning av humanitär hjälp, som skedde med tex. stödet till frivilligorganisationernas matutdelning åt fattiga, har regeringspartierna tydligt visat sina värderingar. Om vi verkligen vill ha en bestående förbättring till stånd, måste vi precis som Tarna säger, satsa på personlig hjälp och ett långvarigt mentalt stöd för de arbetslösa. De arbetslösa är inte en homogen grupp, vars situation man kan lösa med en och samma modell. Ett problem av stora mått är också den växande grupp ungdomar, som varken har utbildning eller arbete. Dessa om någon behöver personlig hjälp på vägen, för att inte helt slås ut. För att hitta de rätta lösningarna för att få så många som möjligt med i samhällsbygget och för att bevara vår välfärd, krävs ett noggrannt och välgenomtänkt pusslande. Pusselbitarna känner vi till och om också den färdiga bilden är klar för oss, är det bara att sätta ihop bitarna. Problemen, bitarna, är de många arbetslösa och samtidigt det stora antalet lediga arbetsplatser, som inte hittar eller passar varandra. Vi har de outbildade, främst unga män, och samtidigt ett stort behov av utbildat folk inom många branscher, inte minst inom dem som ska hjälpa andra. Vi har skolornas yrkesvägledare, vilkas kompetens och magkänsla borde kunna föra ungdomarna in på en bana som passar dem och där det finns jobb också i framtiden. Vi har den sociala sektorn och arbetskraftsbyråerna, som behöver resurser och en motiverad och kunnig personal att ta itu med hela dethär jobbet. Här kunde vi kopiera den danska modellen, där personalresurserna inom arbetskraftsbyåerna är tiofalt större än i Finland! 

Allt dethär kostar till en början. Men jag är övertygad om, att ifall vi löser på svångremmen och slänger piskan och ersätter den med morot och personlig hjälp, betalar det sig mångfalt tillbaka. Vi är bara funtade så. Och så har vi det stora frågetecknet: vilka förändringar kommer den ökande digitaliseringen att föra med sig med tanke framtidens sätt att jobba, eller inte jobba? Regeringen har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp, TOIMI, vars uppgift är att se in i framtiden och bland annat lista ut hur vi (eller robotarna) arbetar och vilka är de rätta spelmärkena för hur medborgarnas grundtrygghet ska säkras. Jag representerar Sfp i denhär intressanta gruppen.