Bloggtext på Svenska Kvinnoförbundets websida, vecka 6, 2019
 
Jämlik, trygg och rättanpassad vård, tack

   Ingen av oss har kunnat undgå att märka att vi håller på att totalreformera social- och hälsovården i vårt land. Svängarna i långdansen börjar ändå vara så kaotiska och snabba, att det för gemene man och kvinna är omöjligt att hänga med. Det är det å andra sidan också för oss inne i granitborgen.
 Målsättningen för reformen har varit att göra vården jämlik i hela landet, att bättre integrera socialvården med hälsovården och att hejda på kostnadsökningen inom vården. Helt ok mål, men tyvärr har de glömts bort under resans gång. Lagpaketet, som i större eller mindre helheter har behandlats i riksdagens olika utskott i över två års tid, är en kompromisslösning av ofantliga mått. Prestigen, eller stoltheten inom de stora regeringspartierna att inte ge efter för sina egna käpphästar, landskap respektive valfrihet, har omöjliggjort vettiga och nödvändiga ändringar i lagarna. Det är fråga om betydande ändringar, som så gott som alla sakkunniga har varit eniga om att borde göras.
 
Reformen, som bygger på att ansvaret för hela den kommunala social- och hälsovården flyttas över till 18 nya landskap och på medborgarnas rätt att fritt välja sin egen hälsocentral, har visat sig vara problematisk på många sätt. Finansieringskalkylerna är helt opålitliga, valfriheten kommer i praktiken inte att förverkligas jämlikt, tyngdpunkten har lagts på sjukvård inte på hälsovård, integreringen av den sociala sidan har tappats bort, det viktiga förebyggande arbetet skiner med sin frånvaro, datasystemens samordnande är olöst och de språkliga rättigheterna har inte kunnat tillgodoses. Listan kunde göras ännu längre.

I reformivern har regeringen redan stramat till kraven för flera kretssjukhus ute i bygderna och omöjliggjort bland annat förlossningar och gynekologiska operationer. Sjukhus som drabbats är bland annat Raseborg och Borgå. Det här är helt i strid mot principer om både närservice och trygghet. Alltför många barn har på senare tid fötts på vägen till centralsjukhuset längre bort, med alla de risker det medför. Nativiteten i vårt land sjunker oroväckande och det minsta vi kan göra är att garantera familjerna att förlossningarna kan ske tryggt.

Jag tror starkt på vår offentliga social- och hälsovård, som ger alla medborgare en grundtrygghet och en jämlik möjlighet att få vård och hjälp när det behövs. Vården, som bygger på kommunal närservice, satsningar på förebyggande åtgärder, trygga rådgivningstjänster och en högklassig specialsjukvård, måste försvaras. Vi ska inte blunda för bristerna i det nuvarande systemet, men vi ska koncentrera reformarbetet på att förbättra det som inte fungerar. 

Vi behöver flera läkare och vårdare vid hälsocentralerna, vi måste integrera vårdprocesserna till smidiga helheter och vi ska förstärka samarbetet mellan bashälsovården och specialsjukvården. Jag anser, att den privata vården är ett ypperligt tillägg till den offentliga och genom att erbjuda klienterna servicesedlar eller en personlig budget i större utsträckning än nu, kunde den privata sektorns tjänster och valfriheten bättre utnyttjas. För det behöver vi inga landskap eller ny valfrihetslagstiftning.

Det som vi däremot behöver är en totalförnyelse av vårt socialskydd, en viktig fråga för nästa regering. Det nuvarande systemet är inte tillräckligt sporrande och fungerar mera som en piska än en morot. Det är ett lapptäcke av olika bidrag och stöd, som man ska anhålla om från olika håll, fylla i blanketter och vänta på beslut. Jag vill se en helhetslösning som dels uppmuntrar medborgarna till att delta i det gemensamma samhällsbygget, dels ger ett livslångt stöd åt alla dem som inte klarar sig själva. Att fånga upp utstötta unga, att ge stöd i vardagen åt ensamförsörjare och att se till att ingen åldring känner sig ensam och otrygg i sitt hem, ska vara en hederssak för vårt land.

Regeringens aktivitetet har inte trutit, utan nya lagförslag till vårdreformen har lagts fram ända till denna dag. Pappershögarna på bordet framför mig bara stiger.

Men tiden börjar ta slut. Tack och lov kan man väl säga.

Finland är ett välfärdssamhälle och en av grundpelarna är vår offentliga hälsovård. Så ska det förbli.